Skogklang
Ingrid Vetlesen (sopran) og Marita Kjetland Rabben (piano)
Arendal Trefoldighetsskirke 11. august 2026
Skogen sover
Hugo Alfvén, tekst: E. Thiel.
Skogen sover.
Strimman på fästet flämtar matt.
Dagen vakar i juninatt.
Tystnat har nyss hennes muntra stratt,
redan hon sover.
Til hennes sida jag stum mig satt.
Kärleken vakar över sin skatt, i juninatt.
En Dröm
E. Grieg, tekst: Bodenstedt
Jeg så engang i Drömmesyn
en dejlig Mö så fin og skjær;
vi sad i Skogens lyse Bryn
imellem Vårens unge Trær.
Og Knoppen brast og Elven sprang,
den fjerne Landsbys Larm og Lyd
ind til os i vor Lövsal klang,
hvor vi sad gjemt i salig Fryd.
Men meget mer end Drömmesyn
blev Livet selv en dejlig Dag.
Det var i Skogens lyse Bryn
og under Vårens lette Tag.
Og Elven sprang, og Knoppen brast,
og alt var fjernt, kun du var nær;
Og ved min Barm jeg holdt dig fast
nu slipper jeg dig aldrig mer!
O Mödestund i Skogens Bryn,
med Vårens lyse, lette Tag!
Der blev min Dag et Drömmesyn,
der blev min Dröm en dejlig Dag!
Flickan kom ifrån sin älsklings möte
J. Sibelius, tekst: J.L. Runeberg
Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
kom med röda händer.
Modern sade: «Hvaraf rodna dina händer, flicka?»
Flickan sade: «Jag har plockat rosor
och på törnen stungit mina händer.»
Åter kom hon från sin älsklings möte, kom med röda läppar.
Modern sade: «Hvaraf rodna dina läppar, flicka?»
Flickan sade: «Jag har ätit hallon
och med saften målat mina läppar.»
Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med bleka kinder.
Modern sade: «Hvaraf blekna dina kinder, flicka?»
Flickan sade: «Red en graf, o moder!
Göm mig der og ställ ett kors deröfver,
och på korset rista, som jag säger:
«En gång kom hon hem med röda händer,
ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder, ty de bleknat genom älskarns otro!»
Staren
M. M. Ulfrstad, tekst: K. Uppdal
Staren har sit uppaa taket og spelar um elskhugen sin;
og ho som skal verta hans make ho synest at songen er fin.
Og tonerna dansar paa sylveskor og synge om eit koseleg reir.
Men har han fyrst fenge seg ein make, daa spelar han alldri meir.
Kvi tralar det ikkje lenger i skogen
S. Olsen, tekst: K. Uppdal
Kvi tralar det ikkje lenger i skogen,
unggjenteglad i raudljosken av solar glad?
Nei.
Alle fuglar har tagna for vindsnoen rei over snörimet nyss.
Men naar snöstormar læt,
daa svarar det i bergom.
Efter en Sommerfugl
A. Backer Grøndahl, tekst: A. G. Jynge
Sommerfuglen min, med vingerne fine,
Røde og brune og røde og blaa,
Finder du da ingen af blomsterne dine?
Sommerfuglen min, med vingerne fine,
Sæt dig nu der paa det svaiende straa.
Sommerfuglen min, jeg vil ikke skræmme dig,
Vil bare naa dig, vil bare faa dig
Vil bare gjemme dig!
Der havde jeg dig næsten,
Og saa fløi du din vei.
Sommerfuglen min, med vingerne fine,
Røde og brune og røde og blaa,
Jeg vil ikke skræmme dig,
Vil bare naa dig, vil bare faa dig
Vil bare gjemme dig!
Skogsrån
E. Alnæs, tekst: G. Fröding
Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen,
bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen,
just där håller skogsrån till,
gå dit och se, om ni vill!
Hon är älskogsaktig och manfolksgalen,
för Vickbomspojken från Niklasdalen,
han såg henne själv en kväll
på vägen till Anna i Fjäll.
Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst,
hade ormbunkskrans och kattguldsväst
och till knäna en granriskjol
och doft som av nattviol.
Hon var ungtallsmidig och enstamvig,
och hon skepade, snodde och vrängde sig
som en orm på en lie trädd,
så Kalle i Dalen blev rädd.
Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter
och trollpackskonster och sattygsfukter
och stod bak en furustam
och glyste och gluttade fram.
Och Vickbomspojken från Niklasdalen
blev vettskrämd, veckvill och månadsgalen
och går ännu som en fant,
så nog kan en se det är sant.
Pan
T. Rangström, tekst: B. Bergman
Middagsstillhet och klöverånga.
Ljuset flammar och smälter i ro
över åsarnas långa
kammar, där molnen bo.
Här i backen sitter Pan
lat, med nacken mot en gran.
När han börjar spela,
spela träden, susar säden,
lyssnar hela
jorden till hans kväden.
Livets stora hunger
stiger stark och god,
och mitt sommarblod
sjunger.
Vandraren
M. M. Ulfrstad, tekst: H. Rytter
Ingen veit landet, ingen såg det
avleids er det,
ukjend låg det skogvillt bergbratt ulvutt og ormut.
Vinterrikt, solarmt, veirhardt og stormut.
Ingen veit landet, ingen fann det,
ingen såg elva som flyt gjenom landet.
Ingen såg elva som flöymer og skvallar,
samlar på gull i namnlause dalar,
usedd fyssar og uhöyrd sjogar,
vaskar sitt gull i ukjente skogar.
Sanka i villmarka solgult skin det ingen veit um det,
ingen finn det.
Kjempeviseslåtten
H. Sæverud, solo piano
Efteraarsstorm
E. Grieg, tekst: Richardt
I Sommer var Skoven saa grøn, saa grøn
Og Kvidderen gik saa lunt iløn
Da blæste Stormen sin vældige Lur
Det skjalv i den tætteste Blademur
Og anden Gang han tog Luren fat
Da falmede Skovens grønne Hat
Men tredie Gang da sank hvert Løv
Og Bladene fløj i Slud og Støv!
Alt blev plyndret en Efteraarsnat
Nu holder Vintren sit Indtog brat
Alt er saa koldt, saa tomt og øde
Mangen en Bøg blev dømt til Døde
Hvor blev du af, du milde Sol?
Stormen har taget din Kongestol!
Blegnet er hver en Rosensblomme
Somren er omme! Somren er omme!
Men Fattig folk prise Stormens Rov
Lidt Brædsel de sanke til Husbehov
Og Vintren, som er saa streng og haard
Den læger nok selv de slagne Saar
Den kaster sin Kaabe hvid og blød
Om hver en Vunde, som Stormen brød
Lad Vintren kun være streng og haard
Der kommer engang saa lys en Vaar
Det ved hvert eneste lille Frø:
«For ret at leve man først maa dø!»
Det ved hvert eneste lille Skud:
Engang raaber Solen: «spring ud!»
Lad Vintren kun være streng og haard
Der kommer engang saa lys en Vaar!
Eja, hvor bli’r det sødt at se
Den første Blomst i den sidste Sne!
Langs ei Å
E. Grieg, tekst: A. O. Vinje.
Du skog! som bøyer deg imot
og kysser denne svarte å,
som grever av di hjarterot
og ned i fanget vil deg få.
Lik deg eg mang ein munde sjå
og allerhelst i livsens vår,
at han den handi kyste på,
som slog hans verste hjartesår.